Det här med tiden..

Idag är jag provokativ och möjligt självdestruktiv. Jag klickar mig in på exets facebook-sida för första gången, trots att vi är vänner där och har varit det ett par månader. Fäster ögonen på statusen.. "It's complicated". Känner efter men det gör inte ont någonstans. Jag vet inte vem det är eller hur hon ser ut så det berör inte. Än så länge har jag inte orsakat mig själv någon skada. Kollar profil-bilderna men känner mig lugn. Fortfarande good-looking, kanske till och med ännu snyggare nu än när vi var tillsammans. Det kan dock vara de trendsäkra kläderna, sådant kan förvilla. Men ingenting jag vill ha eller saknar. Men sen gör jag misstaget. Eller misstag och misstag, jag var ju ute efter en känsla. Fast nu efteråt ångrar jag mig naturligtvis. Iallafall, jag går in och läser på The Wall och hittar följande:
"Heeej, vi saknar dig så sjukt jävla mycket. Synd att du inte kunde vara med. Puss!"
Det hugger till i hjärtat. Jag klickar vidare och får mina misstankar bekräftade. Mitt gamla kompisgäng har tydligen en reunion utan mig, anledningen till att mina två fd bästa vänner skriver nlägget.
Minnen från förr kommer tillbaks: Vi gör slut, det blir dramatik. Våra vänner tycker att det är jobbigt att jag inte klarar av att träffa exet eftersom det splittar "gänget" så jag försöker. Jag går på festerna men sitter så långt ifrån som möjligt. Skrattar högt med läppar starkt mörkröda, gråter på toan och har med mig extra mascara i väskan. Låtsas inte se när exet stöter på nya tjejer och sms'ar istället mina påhittade ragg. Men tillslut brister det. Jag och exet är på samma fest när en gemensam bekant råkar försäga sig
- Duu, jag fattar att du är sur. Så jävla dålig stil att ligga med henne i din säng när du reste bort. Jag har sagt det också, du vet, att det är fan inte nåt man gör eller ska behöva acceptera! Och flera gånger också..
Det svartnar för ögonen och jag får svårt att andas. Vad som för mig är en sekund har egentligen ett innehåll av att jag tar med exet in i ett sovrum där jag konfronterar i form av skrik och gråt för att sedan ta min jacka och springa därifrån.
Där någonstans slutar vi träffas allihop. De utesluter mig diskret, säger ibland att de tänker på mitt eget BÄSTA och att de "vet att jag ändå inte vill träffa exet så därför bjöd de inte mig". Så, jag förlorar våra gemensamma vänner, inklusive de som var "mina" från början. Och eftersom exet är en sådan som är ute överallt och hela tiden, en sådan jag var förr, så begränsar det min rörelseyta och ordet "hemmakväll" får en mening för mig. Såren från den här tiden, från exets otrohet och vännernas svek var nästan läkta med hjälp av förträngning. Men nu är de infekterade igen