Addicted to you *RNB-ig*

Precis när en har bestämt sig för "hälsolivet" så fastnar en i sambofällan. Nu är det inte så att jag har gått och blivit med flickvän, flyttat ihop och skaffat katt-kräk no worries, men jag har ändå börjat intensivumgås med Tattoobruden. Det är middagar på restaurang, kaffe och morotskaka på fik samt långfrukostar med 10 sorters ost. Inte från min plånbok, inte heller mina initiativ. Jag undrar om jag börjar bli bortskämd? Hjälp. Jaja.
Har lite dålig känsla av mängderna snacks som slukas under alla dessa tv-seriekvällar. OBS!! Hon gillar Flight of the conchords, Gilmore Girls och Top Model så jag får snällt bita ihop. Okey, F o the C kan faktiskt vara rätt underhållande stundvis men jag måste dissa det av principskäl *tönt*. Så. Socker- OCH närhetsberoende. Det trodde jag aldrig.

Sätt mig i karantän

Lite trevande försöker jag mig på ett inlägg. Som ett litet barn som precis har lärt sig gå. Hahahahaha, jag skojar. Skulle aldrig jämföra mitt bloggande med en liten unge. Jag hatar ungar. Kattungar. Horungar. Inga undantag.
Ja, idag hatar jag alltså. Har ett enormt behov av att få utlopp för mina aggressioner. Jag har bokstavligen suttit och kokat här medan jag kollat på Ensam mamma söker. Förutom att jag hatar hela konceptet så undrar jag över deltagarna, representerar de den gemene svennemannen? Tänk att det finns sådana människor out there överallt!? Jag blir rädd och vill inte leva. Citat idiot: "Man börjar ju bli nervös.. Man gillar ju henne, det pirrar i hjärtat.. och någon annanstans också.. he he he.. (paus) eh, Cut. Får man säga det?"

Det här är väldigt nära en ursäkt

Om ni bara visste hur många gånger jag har suttit med ett tomt blogginlägg framför mig och saltat skrivbordet med tårar. Kanske 4 gånger. Gissa på det så är ni i närheten. Jag har inte vetat om jag ska skriva om den nära vännen som svek något så fruktansvärt för ett tag sedan, det vet jag fortfarande egentligen inte, och därför har det varit svårt att skriva någonting överhuvudtaget. Folk förutsätter att jag är självsäker och stark men det finns ingen anledning att utnyttja det. Dessutom är medvetna upprepade rygghugg svåra att värja sig mot. Nåja, nu när jag fått det här ur mig kanske jag kan börja blogga igen.

I love the image of us

Som nedan avslöjar, jag befinner mig i en smärre kris. Min drömkvinna från dåtiden ringer mig stup i kvarten och låter avslöja att hon vill att vi ska försöka igen. "Vi hade det ju så braaa" säger hon med sin släpiga dialekt, för att därefter prata om det där nya tevespelet eller den där nya teveserien eller den där indie-flatan på bilddagboken eller den där mardrömmen igårnatt eller den tjocka kattfan som bara sover dagarna i ända.
I början var jag förtrollad. Hennes fina sammetsröst som färdas ut genom två körsbärsröda läppar och den där finurliga minen som hon gör när hon funderar och skrattet som kommer helt oväntat.. men NEJ JAG KLARAR DET INTE. Jag får inte ut något som helst av vår konversation, vi pratar inte om någonting som stannar kvar i tankarna mer än några minuter. Ska det vara så? Hur länge är det gulligt med flickiga fniss och fina ord? Hjälp, hjälp, hjälp. På riktigt, hjälp.