Som nedan avslöjar, jag befinner mig i en smärre kris. Min drömkvinna från dåtiden ringer mig stup i kvarten och låter avslöja att hon vill att vi ska försöka igen. "Vi hade det ju så braaa" säger hon med sin släpiga dialekt, för att därefter prata om det där nya tevespelet eller den där nya teveserien eller den där indie-flatan på bilddagboken eller den där mardrömmen igårnatt eller den tjocka kattfan som bara sover dagarna i ända.
I början var jag förtrollad. Hennes fina sammetsröst som färdas ut genom två körsbärsröda läppar och den där finurliga minen som hon gör när hon funderar och skrattet som kommer helt oväntat.. men NEJ JAG KLARAR DET INTE. Jag får inte ut något som helst av vår konversation, vi pratar inte om någonting som stannar kvar i tankarna mer än några minuter. Ska det vara så? Hur länge är det gulligt med flickiga fniss och fina ord? Hjälp, hjälp, hjälp. På riktigt, hjälp.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Allt behöver nödvändigtvis inte vara så djupt
Absolut inte, men.. något!?
Åh, vet vad du menar. Ibland kör man fast med någon pga allt som hänt och vågar inte beröra något annat än ytliga ämnen för att de andra ämnena är för känsliga eller för uttjatade. Men vilket är det? Är det att hon vill säga mer, men inte vågar det eller har ni nått återvändsgränden?
Post a Comment