Du och jag synden

Nää, alltså.. jag är så satans dålig. I lördags var vi ute ett ganska stort sällskap som inte direkt känner varandra sen tidigare, och drack vin och åt ost. Så fort jag fick lite alkohol i kroppen så började jag tänka syndiga tankar om kvinnan som satt mitt emot mig. Nån liten tjej som hade båda armarna fulla av 50-talstatueringar, samt skejtskor och stora säckiga byxor. Eh, stilbrott!? Helt förskräcklig kombination, men hennes ögon var stora och bruna som på ett rådjur och jag kunde inte sluta glo. Jag var helt säker på att hon var hetero så jag tänkte endast testa lite gränser, men inte direkt som att jag och bruden jag träffar nu har uttalat något monogamt. Även om hon skulle bli fly förbannad men mest ledsen om jag gjorde något.
Anyhuuu' så slutar det med att det bara är jag, en medelålders man och den här tjejen kvar på restaurangen. Vi har intressanta diskussioner om barnuppfostran, xbox 360 och herrskor. Helt plötsligt märker vi hur den könsavvikande delen av sällskapet inte riktigt kan hålla huvudet upprätt och bara sitter och gapar. Tattoobruden agerar imponerande. Betalar notan, hjälper mannen på med ytterkläderna och ringer efter en taxi. Sedan säger hon "Det är nog dags för mig att ta mig hemåt också, jag bor alldeles i närheten i en stor lägenhet om det är så att du behöver sovplats?". Och vänner, inte är jag dum inte, jag hängde naturligtvis efter. Slutet gott allting gott.
INTE. För vid närmare eftertanke så har jag alltså med facit i hand legat med en tjej som jag kommer att träffa nästan varje dag i nyktert tillstånd. Och jag som bara skulle tänja gränser. Hon ba "Du kommer väl komma hit fler gånger?" och jag flinade bara lite till svar. För jag vet inte. I facit står nämligen med finstil text att det kan vara onödigt riskabelt.

Speed up

Jag inser att mitt förförra inlägg innehåller ganska mycket sorg, medan förra inlägget är lite åt det blaserade men lyckliga hållet. Svängigt. Men det är precis så det känns. Okej, alltså.. jag har tjyvknepat lite den senaste veckan. Har liksom slutat lyssna på låtar som inte når 120 beats per minute, inte tittat på en enda dramafilm eller tv-episod, inte läst någon skönlitterär bok och verkligen inte läst några jävla sorgsna bloggar med the hjärta&smärta-tema. Och sen även.. har inte haft någon som helst kontakt med K, den där vackra kvinnan ni vet. Det här kanske går! Ha ha.

Status: Non Slacking

Ehm ledsen men jag kan inte skriva så bra för jag har ansiktet tryckt mot en vägg. Bluhblömhääh.
Senaste veckan, ba har inte fungerat ALLS. Har till exempel fått svindel på löpbandet, i mataffären, sittandes på en parkbänk, inne på en restaurang samt när jag skulle kliva av en buss. Fick liksom till och med greppa tag i en sån där vidrig buss-stång för att inte falla. Tänk "äcklig-kille-morgonkissade-utan-att-tvätta-händerna" eller "snorig-unge-hostade-i-handflatan". Ni fattar. Alltså, börjar även bli van vid att maten inte smakar mat och att den sätter sig någonstans mellan min urringning (as if) och min navel och vägrar försvinna på flera timmar. Eller att jag somnar helt läskigt utmattad innan midnatt och vaknar tre timmar senare utan minsta chans att somna om. Folksjukdomen 2006, can I join you? Det som inte riktigt stämmer överens med utbrändhet är att jag trots alla kroppsliga symtom känner mig.. typ lycklig. Liksom om jag inte gör allt jag gör som tar upp min tid och får mig stressad, skulle jag inte få någonting gjort vilket skulle resultera typ.. i sju svåra år. För att förtydliga skulle jag t ex inte få in några mynt på kontot eller ha en lägenhet i toppskick.
Dessutom HATAR jag slackers, alltså vi snackar verkligen avskyr.