2009, please be fine

Jag ligger i soffan, lyssnar på Anna Ternheim och vill cry my eyes out, men det kommer inga tårar för de tog slut i lördags. Ja well, nu är livet inte så hemskt som det låter men när man bråkar med den som betyder mest och bara känner ett tomt svart hål på insidan, kan inga som helst dödsnyheter från GAZA beröra utan man ba "buhu hu det är så synd om mig för hon förstååår mig inte och nu ha det skapat en distans som gör att jag inte vet om vi kommer hitta tillbaks till varandra buhuuuu *gråta en skvätt*" 

I lördags då, förnedringens afton. Vi blir osams och jag (TACK FÖR DET RÖDTJUTET) gråter som ett litet barn (OBS! GRÅTER ALDRIG) och hon ba "Nä skärp dig, nu går jag hem så pratar vi om det imorgon" helt ice cold och jag ba anammar någon B-film och ba "Gåååå inte, snälla gå inte" *skakar av gråt* och hon ba "Skärp dig! Vi hörs imorgon, hejdå!" och där sitter jag med händerna i ansiktet gråter sönder min värdighet. 

Såhärva. Att sen i söndags, efter timmar av meningsskiljaktigheter, blev vi äntligen sams. För att sedan börja bråka igårkväll igen, om samma sak. JAG FÖRSTÅR INTE. Jag är ju Zoloftet själv, jag är inte van vid bråk och nu är jag ledzzzen igen för vi hade bestämt att gymma imorse men hon ba skulle i stället träffa nån jävla snubbe och syssla med nån random konstform vad vet jag. prettoIDIOT. *14 år*