No Cow, no pow

Europride. Jag får olustkänslor. Framförallt när jag tänker på parken utanför. Eftersom det är ett välkänt faktum att få flator frivilligt betalar för att se Linda Bentzing, Alexandrer Bard (och allt vad de nu kan tänkas heta) uppträda är det utanförhäng som gäller. Snacka om att veta sin plats i HBT-världen; utanför. Hahahahahha. Anywaaaay orkar inte vara politisk så jag fortsätter där jag tappade bort mig. Typ att jag försökte flamsa runt och hålla samma tempo som de piercade ynglingarna med underkläder från frank dandy eller björn borg men att det verkade omöjligt. Och nåja, vissa var naturligtvis äldre än jag, men ni förstår vad som åsyftas med en "yngling" i det här fallet. Det var liksom helt omöjligt att hamna på deras crazy nivå. Eftersom jag inte ville. Jag har inget behov av den där uppmärksamheten och jag vill inte göra något av mina gamla ex eller ragg svartsjuka. Men, mina kära läsare, jag hade mycket smink och alltid en burköl i handen. Och ett leende på läpparna trots lite hjärtesorg så jag bör inte klandras. Happ, hjärtesorg, vad kan nu tänkas ha hänt? undrar ni. Jag säger som den gamle ishockeyspelaren Claes Göransson "Det är gött när en inte har så mycket fruntimmer att behöva tänka på, så en kan sikta på målet"