Baby come true, this is not you

Jag vet inte, det verkar som att mina vänner inte riktigt förstår när någonting sårar mig. De gör det inte av illvilja, empatisk oförmåga eller egoism. Utan sonika för att de aldrig befunnit sig i någon liknande situation och således inte kan förstå hur det känns. Och okej ibland då, får jag väl erkänna, finns det väl de som inte vill starta någon "konflikt" med berörda parter. De vill inte "hamna emellan". Det gör mig lite ledsen, ibland måste man öppna munnen och säga vad man tycker. 

Men när jag försöker förklara hur ont det gör dunkar vännerna mig i ryggen och säger i peppande ton "Men herregud det där är ju ingenting att ödsla energi på, du är ju 100 gånger bättre än den där tjejen och det vet du ju om. Hon är inte ens värd skiten under dina skor". Och det gör mig så klart lite gladare, lite starkare. Men samtidigt känns det som att jag därför inte tillåts vara ledsen. Så idag är jag det i smyg. Jag. Och miss Il Nostro Rosso del salento.