Jag har ingen kraft. Jag kommer inte orka le och jag kommer inte vilja bli "salongsberusad" för det skulle bara spä på ledsamheten. Jag skulle behöva bli riktigt råpackad och inte ha koll på vem jag är eller var jag befinner mig, men det vill jag inte utsätta mig själv för.
Och igår när det var som värst smsade jag TB och skrev "Jag kan inte prata, men jag är så ledsen så ledsen och tårarna bara rinner. Jag önskar att du vore här bredvid" och hon svarade på två röda "Du ska inte behöva ta sån skit. Stanna där, jag kommer. Jag kör härifrån nu och hämtar dig, det tar 90 min. Håll ut!" och det var så fint av henne så för klockan var 01.30 och hon hade jobbat massa och skulle upp tidigt morgonen därpå, men jag lät henne inte hämta mig trots att hon insisterade. Men nu känner jag mig helt ensam och ledsen och tårarna rinner fortfarande, 24 timmar senare.
Så festligt är det alltså att träffa föräldrarna som inte accepterar att deras dotter inte är fucking jävla heterosexuell, och gärna låter det påpekas med elaka ord.
3 comments:
Det där lät jävligt sugigt du! Kan av egen erfarenhet säga är fruktansvärt när det känns som att föräldrarna inte älskar en för den man är (eller inte är). Men håll ut! Som klyschan säger så måste man ibland bara ge det lite tid...
Anonym: Usch, ja fy. Mmm, jag tror ju absolut att det ligger någonting i det där med TID. Men jag blir ju så trött på oförståelse och oförmåga att lyssna på andra åsikter/erfarenheter än den egna.
Vet egentligen inte vad man ska säga... Det är så fruktansvärt j-vla trist att (i det här fallet) föräldrars fördomar ska få gå före den lycka och stolthet (man tycker vore trevligare om de kunde känna) till en dotter som valt att vara den hon är. Gah.
Post a Comment